Letrozol

Då har jag börjat med Letrozol och fått Levaxin utskrivet.. inte en dag förtidigt med Levaxin, snarare flera månader försent!

Barnlösheten känns oändlig och jag känner bara sorg när jag tänker på det. Försöker hela tiden stänga av för jag orkar inte. Men nästa vecka får jag slå på mitt intresse igen för då ska jag på VUL för att se om äggblåsorna vuxit. Tills dess ligger jag lågt. Denna gång orkar jag inte hoppas.

Slitningar

Jag upplever att det blir alltmer slitsamt för vår relation att vi aldrig lyckas bli gravida. Vi kastas mellan hopp & förtvivlan hela tiden och frustrationen och sorgen över vår situation går ut över varandra. Han har svårt att sätta ord på sina känslor. Jag har svårt att hålla tillbaka mina. Det gör att allt svämmar över ibland och då slutar det med att vi hamnar i bråk med varandra, blir arga fast det egentligen är den förbannade oturen och naturen vi är arga på! Det är inte vårt fel att det inte vill ta sig, men det är samtidigt bara varandra vi kan skrika och vara arga på. Vi kan inte skrika på oturen och naturen, för vi får ingen annan respons än misslyckande efter misslyckande. Hånfulla leende gubbar på ÄL testen och sedan hånfulla ringar på grav-testen. Det är så tungt just nu.

Remiss för IVF

ÄL kom på cd 23 och givetvis hade vi inte möjlighet att ligga just kring den dagen.. Så typiskt! Men ÄL kom iallafall och förhoppningen är att den kommer även nästa månad. Någon förhoppning om att det tagit sig, har jag inte. Jag har gett upp tanken på en naturlig graviditet.

Vi var på samtal på kliniken där vi går. Samtal om IVF. Ett viktigt samtal. Men allt är en enda gröt i mitt huvud. Remiss skickas idag. Första samtalet bokas. Ingen utredning för den är redan gjord här. Men väntetid som är allt mellan någon månad till flera månader. Nässpray, sprutor och förstorade äggstockar. Ultraljud en eller flera gånger. Utplock, borta från jobbet. Hål i slidväggen. Morfin. Smärta. Spermier i en burk. Befruktning i labb. Insättning. Borta från jobbet. Frysning. Poängsystem. Prover. Lycka till.

Just nu är jag tom. Jag har gråtit så mycket över vår barnlöshet och varit så rädd för IVF, men just nu har jag inga känslor alls. Det är som om jag är känslomässigt död inombords. Jag hittar inte en enda känsla. På ett sätt är det skönt, på ett annat är det obehagligt och jag börjar ifrågasätta mig själv; Vill jag ha barn? Genomgår jag detta för att jag vill? Är det värt det? Är det någon ide att jag hoppas?

Vi fick båda lämna blodprover innan vi gick. De måste ha svart på vitt att ingen av oss har HIV, Syfilis osv, innan de påbörjar IVF och återigen togs prover på min sköldkörtel. Nu väntar jag bara på samtalet som säger att jag har för låg nivå på sköldkörtelhormonet och att jag behöver Levaxin för det. Jag väntar också på samtalet som säger att min sambo har HIV och samtalet som säger att vi blir vräkta och samtalet från chefen som vill säga upp mig och samtalet från polisen som berättar att en nära anhörig har gått bort. År 2016 har börjat dåligt och i mina tankar surrar just nu bara katastrofer, så varför inte ta allt hemskt som kan ske under livet, på en och samma gång? Under ett och samma år?