Dag 16

Då var vi på CD 16 idag och ett VUL gjordes i torsdags, vilket lite otydligt visade två äggblåsor på 13-14 mm styck. Jag hade velat göra ytterligare ett VUL under denna vecka, men det tyckte inte gyn.. så nu har jag testat med stickor sen i fredags och ännu inget utslag. Förra omgången kom utslaget på CD 19, men den gången var det enbart en äggblåsa som var 17 mm stor vid VUL dag 12.. Så troligtvis dröjer det några dagar, kanske till och med en vecka till innan det är dags för ägglossning här.. Men vi kör det schemalagda sexet varannan dag och hoppas på det bästa.

Har jag en atoimmun sjukdom?

Någonting har varit fel i min kropp senaste månaden. Jag trodde från början att det berodde på att jag är utmattad och nedstämd pga hela den här barnlöshetskarusellen. Men så svimmade jag på jobbet för snart tre veckor sedan och fördes med ambulans därifrån. Man hittade ingenting på proverna, men mitt blodtryck vad väldigt lågt. Efter det har blodtrycksfallen avlöst varandra och jag har känt mig alltmer matt och orkeslös och har även tappat tre kilo i vikt. Efter kontroller på VC har jag nu fått remiss till CT-skalle och ytterligare blodprover skall tas då man misstänker låg Kortisol halt. Jag har nu blivit tillsagd att ta det lugnt och inte utsätta kroppen för stress eller fysisk aktivitet i väntan på de nya provsvaren som kommer om ca två veckor. Problemet är att mitt jobb innebär både stress och fysisk ansträngning och dessutom är vi mitt uppe i "göra barn" processen då det börjar närma sig ÄL.

Det känns så typiskt att när jag väl trodde vi hade alla svaren så dyker ytterligare ett problem upp.

Letrezol 4:e omgången.

Ja då var vi igång igen! I morse (cd 7) tog jag de sista två tabletterna med Letrozol denna cykeln och nu hoppas jag att en äggblåsa hinner växa till sig tills jag ska på VUL i slutet av veckan som kommer. Jag hoppas så in i vassen att detta ska gå vägen denna gång! Jag orkar verkligen inte ytterligare ett negativt resultat... Kan det inte bara få bli vår tur nu!?

Missfall, börja om och surrogatmödraskap.

Det var ett tag sedan jag skrev här nu och det beror på att jag inte orkat skriva. Jag hade svårt att vänta förra omgången och tog därför ett gravtest 5 dagar tidigare än gyn sagt. Det var negativt och jag var på cd 43 så det kändes helt omöjligt att jag var gravid. Därför började jag med Provera samma dag som det visade negativt, eftersom jag ville snabba på processen och slippa vänta på mensen.

På testdagen tog jag ett gravtest då sambon ville det. Gravid 1-2 veckor stod det och jag sjönk till marken, visste inte vad jag skulle känna och vågade inte lita på testet eftersom jag åt Provera. Ringde gyn som sa grattis och själv förstod jag ingenting.

Två dagar senare var det över. Den kraftigaste blödningen jag varit med om kom och jag förstod direkt; Missfall. Jag var utom mig av sorg och ilska, ifrågasatte mitt handlande och la all skuld på mig själv. Trots det påbörjade vi nästa omgång, så jag tog Letrozolen som jag skulle, en äggblåsa på 17 mm visade sig på CD 11 och som vi hoppades! Men nej, mensen kom.

Nu kör vi fjärde och sista omgången med Letrozol och hoppas att det vill sig nu, annars blir detta troligtvis slutet på försök med hjälp av Letrozol. Jag har tänkt mycket kring stundande IVF som blir tidigast till hösten och känner mig så otroligt rädd. Jag undrar hur länge jag orkar? Hur länge vi orkar? Hur länge vårt förhållande orkar.. Antagligen kommer vi kämpa och försöka tills alla resurser och möjligheter är uttömda eftersom vi så gärna vill ha barn. Men jag och min sambo skiljer oss åt i våra förhoppningar. Jag har redan innan vi försökte skaffa barn sagt att jag inte tror det kommer gå på naturlig väg, medan sambon alltid sagt att det kommer att gå. Han har fortsatt säga så genom hela denna process, medan jag hela tiden tänkt och känt att det kommer sluta med att vi står utan barn. Nu har jag kommit till den punkt då jag tänker på vägen efter tre misslyckade IVF försök (det må låta negativt) och då vet jag precis hur jag vill gå vidare - Jag vill använda mig av en surrogatmamma.