Ägglossningsstickorna som aldrig ger tummen upp.

Jag har kissat på en sticka om dagen sen över en vecka tillbaka. Jag har gjort det i väntan på ÄL som skulle skett nu i helgen, men som enligt stickorna aldrig skedde. Jag var ju så säker på att det skulle bli av, men det verkar helt avstannat. Min sambo säger ändå att han känner rent fysiskt i mig att jag har eller är på väg att få ÄL, men stickorna säger nej och nu har jag börjat släppa tanken på att det blir någon ÄL denna månad. Istället siktar jag in mig på dagen för första IVF mötet som sker snart. Men i hemlighet drömmer jag om att vi ska komma dit, att de ska göra ultraljudsundersökningen och säga "Vet ni, jag tror inte ni behöver genomgå IVF. Ni är med största sannolikhet gravida!". Trots att jag vet att det inte kommer ske, så drömmer och hoppas jag ändå på det.... känner mig himla löjlig.

Vad ska jag ta mig till?

Idag har jag varit såå fruktansvärt ledsen och nedstämd. Det är mycket som gått emot mig i mitt liv och faktumet att vi inte kan få barn på egenhand gör ont. Riktigt, jävla skitont! Jag önskar givetvis, som alla ofrivilligt barnlösa att det hade funkat, att jag också hade kunnat bli mamma genom att ha sex hemma och sedan pinka på en sticka som skrek "gravid". Jag har gett upp den tanken nu, för jag inser att det aldrig kommer ske. Aldrig. Istället plågas jag varje dag av hopplöshetskänslorna, skammen, skulden och sorgen. Nu har jag nått till den punkt då jag känner mig alldeles matt. Jag har snart ingenting kvar att ge för jag har gett allt under så lång tid nu att all min energi snart är uttömd.

Det blir heller inte bättre av att jag inte har en tillsvidaretjänst att luta mig tillbaka på. Jag har ett vikariat, vilket innebär att om/när jag skulle bli gravid, så kommer jag inte att få förlängt vik och då står jag där utan inkomst pga att min högsta önskan har gått i uppfyllelse. Så förbannat paradoxalt!! Jag känner samtidigt en enorm press att prestera på jobbet och hålla ihop mig och min sorg för att inte bryta ihop totalt - för sjukskriven kan jag ju inte bli eftersom det skulle innebära att jag inte får förlängt vik. Jag har också en press på mig om att ta mig igenom IVF utan att behöva vara hemma och att det sedan ska resultera i en graviditet för att jag inte ska bryta ihop totalt och bli sjukskriven pga depression. Hur jag än vrider och vänder på allt så hittar jag ingen väg ut. Jag finner ingenting som kan göra att pressen och stressen jag känner, lättar. Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Första mötet inför IVF.

Den 1 februari ska vi dit, jag och sambon. Då ska vi få all info om IVF. Jag vet inte när det kan dra igång efter det, men förhoppningen är ju att vi ska kunna starta ganska omgående för jag orkar inte vänta längre..

Jag vill påbörja IVF nu!

En ägglossning har varit, hoppet tändes och sedan släcktes det igen. Jag hann göra två graviditetstest innan jag bittert tvingades inse att mensen var på väg. Det gör ont inombords och nu vill jag inte försöka på det sättet mer. Jag ringde den mottagning som vi får hjälp ifrån och bokade in ett telefonsamtal med vår gynekolog idag, för nu vill jag påbörja IVF. Jag vill inte vänta två månader till. Jag vill börja nu! Det kommer ändå inte ta sig om vi försöker på egen hand i två månader till. Jag vet det eftersom vi försökt så länge nu och någonting gör att det inte vill fästa trots att vi har sex innan, under och efter ÄL. Någonting gör att det inte blir och jag orkar inte med besvikelsen och sorgen vid varje misslyckat försök längre. Jag orkar inte lägga skulden på mig själv mer. Nej, nu vill ha mer hjälp och därmed IVF.