Hur blev julen?

Själva julafton valde jag och sambon att "fira" själva. Inte en enda julsak var framme, inte några ljusstackar eller stjärnor i fönstren och ingen julmat. Vi hade med andra ord ingen jul för ingen av oss orkade eller ville fira någonting som mest kändes som ett hån. "Barnens högtid" kändes sorgligt att uppmärksamma för oss eftersom vi ännu inte fått vårt efterlängtade barn. Kanske får vi fira julafton om 1 år med en liten eller med en gravidmage.

Ägglossning.

Eftersom jag efter behandlingen mer Pergotime nu tycks ha "väckt upp" kroppen så har jag haft egen ÄL nu och vi har verkligen legat så mycket vi kunnat för att det förhoppningsvis ska ta sig denna gång. Mina förhoppningar är nu ganska höga faktiskt och ett hopp växer inom mig för varje dag som går. Ett hopp jag vet kan bli sänkt till botten om ca två veckor. Jag vet inte om och hur jag kommer hantera ett negativt graviditetstest, men jag tar det då... tror jag.

Ledsen.

Ikväll gör det ont att vara jag. Ikväll bildas en klump i halsen. Ikväll rinner tårarna. Ikväll vill jag inte vara med. Ikväll är jag ledsen, arg och besviken på livet för att det inte blev som jag hade tänkt..

Sköldkörtelhormonerna.

Läkaren som utförde laproskopin pratade med mig om mina värden på sköldkörtelhormonerna. Hon ansåg att jag låg för högt för att ens kunna bli gravid, men när jag pratade med min gynekolog förra veckan så ansåg hon att det var fullt möjligt att bli gravid med de värdet. Själv vet jag ju inte, vilket gör att jag tvingas lita på någon av dem.. men vem? Jag kan ju inte skriva ut Levaxin till mig själv, så antingen får jag gå till någon annan som kan skriva ut det (för min gyn vägrade) eller så får jag helt enkelt lita på att jag kan bli gravid ändå som gyn säger.. Jag vill bara bli gravid så denna hemska kamp kan vara över snart!! :(

Jag vill inte prata om barn!

A: "Ska inte ni ha barn snart? Ni har ju varit tillsammans så länge."
B: "Ja, är ni inte sugna!?"
C: "Du hade blivit en sån bra mamma."

Konversationen ovan utspelade sig på jobbet igår och jag fick bita mig i kinderna för att inte börja gråta. "Nä, jag vill göra annat först!" svarade jag kort och ursäktade mig med att jag hade glömt göra en sak i tvättstugan. Där inne stod jag sedan några minuter och tvingade tillbaka tårarna.

Återigen förundras jag av hur klumpiga och ogenomtänkta kommentarer en del människor hasplar ur sig i tid och otid. Vem, med ett sunt sinne frågar arbetskamrater om de inte ska ha barn snart? Jag förstår inte.. kan man inte tänka steget längre innan man ställer en sådan personlig och ev smärtsam fråga? Det är ju inte så att jag frågar de som är singlar "Ska inte du skaffa en partner snart? Ja menar du har ju varit ensam såå länge nu." En del verkar tro att det är lika enkelt att skaffa barn som att skaffa hund.

Så hur gör vi nu?

Jag har pratat med den mottagning som hjälper oss i vår barnlöshet och hon sa "Ja, vi klassar er som oförklarligt barnlösa. Förutom att vi vet att du har PCOS då, men man brukar bli gravid efter att ha tagit Pergotime och det har du ju inte blivit." Jag ville kräkas, men fann mig och frågade istället vad vi gör nu, hur vi går vidare. Hon svarade att vi nu ska försöka bli gravida själva i 3 månader eftersom jag faktiskt haft egna ägglossningar efter de fyra omgångarna med Pergotime. Mina äggstockar tycks ha vaknat och det är ju bra! Jag skulle dock ringa igen om jag märker att ägglossningar och mens uteblir igen och då ska jag få en tablett som hette Letrozol. Om jag har egna ägglossningar de tre kommande månaderna, men inte lyckas bli gravid så blir det IVF.

Jag har blandade känslor just nu. Jag vill såå gärna bli gravid NU och hoppas givetvis att jag kommer ha egen ägglossning dessa tre månader och att jag dessutom blir gravid, men samtidigt vågar jag inte tro på det.. Jag ser framför mig hur jag och sambon kommer ha sex varenda dag i typ två veckor bara för att vi så himla gärna vill att det ska ta sig NU och inte vill missa en enda chans. Men ingen av oss tycker det är "kul" att ha sex när man har en press på sig.

Tanken på att det blir IVF om vi inte blir gravida under dessa tre månader, skrämmer mig. Jag vill inte genomgå IVF, men samtidigt gör jag det om jag måste.

Laparoskopi.

Då var operationen över. En operation jag bävat såå inför, som gjort mig arg, ledsen och rädd. Nu sitter jag i soffan och tar mig för magen. Smärtan är nästan olidlig, både i mage och axlar men jag är samtidigt glad. Operationen visade nämligen att allt ser fint ut. Äggstockar och livmoder är helt normala och äggledarna, varav den ena tycktes stängd på gynmottagningen visade sig ha lika bra passage som den andra. Alltså var det inget fel på någon av mina äggledare. Då kan man tänka att gynekologen på mottagningen där vi får hjälp gjort fel vid spolningen, men anledningen till att det kan vara svårt att spola äggledarna är att vid smärta drar musklerna ihop sig och då blir det nästintill omöjligt för vätskan att tränga igenom och jag hade ju väldigt ont när hon gjorde det. Nu var jag ju sövd och helt avslappnad, så därav kunde vätskan passera.

Det enda läkaren hittade under operationen var sammanväxningar mellan tarmarna och buken, men det är ingenting som påverkar fertiliteten. Däremot förklarar det mina extremt plågsamma krampanfall som kommer ungefär 1-2 gånger per år som ingen på akutmottagningarna kunnat förklara. Att jag lider av IBS har varit konstaterat sedan några år tillbaka, men sammanväxningar har ingen tidigare sagt någonting om, troligtvis för att det inte går att se på annat sätt än att gå in via buken och titta. Så nu när läkaren såg det rekommenderade hon mig att tänka på vad jag äter - minska på socker och snabba kolhydrater. Det ska tydligen minska risken för att mer sammanväxningar ska bildas.

Läkaren frågade också om mina sköldkörtelprover som togs för ca 1 år sedan. De visade då att jag hade förhöjt värde och hon ifrågasatte varför gynekologen på mottagningen inte gett mig Levaxin för det. Hon förklarade nämligen att om man har förhöjt värde, så är det som gott som omöjligt att bli gravid, vilket är någonting jag inte hade en aning om. Jag kunde dock inte svara på frågan om det har tagits nya prover som visat att jag i dagsläget har ett normalt värde, så läkaren skickade det som en förfrågan till gynekologmottagningen och skrev också att om jag har ett värde på över 2 så ska jag ha Levaxin. Innan hon gick sa hon att min mottagning kommer höra av sig till mig snarast för uppföljning. Jag kommer dock kontakta dem i mitten av nästa vecka, om jag inte hört något innan dess. Otålig som jag är.

Just nu känner jag en viss positiv energi, men jag vågar inte riktigt ta in den. Bara för att det är konstaterat att det inte är något synligt fel på mig, förutom PCOS så betyder inte det att jag kommer bli gravid på nolltid nu. Vi har ju ändå försökt i över 1 år. Tänk om det är de där jävla sköldkörtelhormonet som spökar, som har gjort det omöjligt att bli gravid - hur arg kommer jag inte att bli då på den mottagningen där vi går för att få hjälp!? Jag tror jag kommer börja skrika och svära, för om allt det vi genomlidit än så länge hade kunnat undvikas genom att äta Levaxin så är jag grymt besviken och arg på den mottagningen.

Julen och tomheten.

Det närmar sig alltmer julafton. En tid då saknaden efter att få vara tre infinner sig som en plågsam flis i foten. Jag vill också köpa klappar till en liten och öppna presenter som innehåller nallar och leksaker till den lilla från mor- och farföräldrar. Även detta år kommer jag och min sambo sakna någon. En någon som kanske aldrig blir, som vi kanske aldrig får se och dela våra liv med. Försöker tänka positivt, men det är svårt. Jag vill så gärna...

Barnavdelningen

Jag plågas när jag går genom lindex barnavdelning, men trots smärtan så dras jag dit för på något sätt känns det lite lättare om jag får gå där och låtsas att jag har barn eller snart kommer att få. Samtidigt bildas en klump i halsen när jag nästan går in i en mamma med stor mage. Med en liten bebis därinne. Jag ursäktar mig och fortsätter tittar på mjuka baby kläder med fina mönster och drömmer mig bort igen. Då avbryts jag av att ett butiksbiträde säger; "Vill du ha hjälp?" och plötsligt kastas jag tillbaka in i verkligheten ännu en gång. Den ofrivilliga barnlösa verkligheten och jag skakar på huvudet till svar innan jag skyndar ut ur butiken.

Just nu känns allt smärtsamt och tomt och jag plågas av skamkänslor kring att jag inte lyckas bli gravid..

Kommer det aldrig bli min tur?

Att vara ofrivilligt barnlös är tuffare än många tycks tro. "Det finns ju så många metoder idag" hör jag någon på jobbet säga när hon läser en artikel i tidningen om någon som fått barn efter 12 IVF. "Alla kan ju få barn idag nästan och ja menar, går det så kan man ju adoptera!" Jag vill slå henne i ansiktet. Hårt. Inte för att skada henne egentligen, utan för att hon nästa gång ska tänka sig för. Men jag tittar inte ens åt hennes håll, istället försöker jag tänka på annat, räkna skruvar i väggen eller tussar på golvet - allt för att inte dras med i smärtan och börja gråta.

Jag och min sambo skulle inte få adoptera pga att jag haft en trasslig uppväxt och pga det lidit av psykisk ohälsa. Så för oss är det alternativet helt uteslutet. Om vi inte får något barn med hjälp av sjukvården så återstår endast surrogatmödraskap och då det är olagligt i sverige får vi vända oss till Indien eller USA. Det är en osäker, lång och mycket dyr process, men jag gör vad som helst för att få ett barn. Så att säga "Alla kan ju få barn idag" är ett av de största hånen. Likaså att säga att man kan adoptera. Det är inte självklart att man får det. Det krävs att man är frisk på alla vis, har en stadig ekonomi etc.

Men det många inte tycks förstå, är att personer som går ofrivilligt barnlösa ständigt lider av en enorm sorg. Åtminstone gör jag och min sambo det. En sorg som överskuggar allt vi gör, som sakta men säkert äter upp oss båda inifrån. Tuggar på vår energi, vår önskan, vårt hopp och vår lust. Den tar allt större plats, ju längre tiden går och en vacker dag antar jag att vi kommer få nog. Jag hoppas ju dock att vi ska ha fått ett barn innan dess, men det finns inga garantier.

Första inlägget

Jag vill berätta om vår resa och samtidigt genom denna blogg finna andra som befinner sig i liknande situationer, för är det någonting jag märkt i kampen för att få ett barn så är det ensamheten. Den tärande, smärtande, tyngande ensamheten.

Jag ska dra vår resa hittills i korta drag så att ni får en bild av vad vi gått igenom.

2014 var året då vi vände oss till sjukvården för hjälp med att bli gravida. Jag visste att vi skulle behöva få hjälp eftersom en gynekolog en gång i tiden hasplade ur sig att jag hade PCOS och troligen skulle behöva hjälp för att bli gravid. Så en höstdag bokade jag en tid och domen kändes hård. Du har PCOS, vi ska ta prover på dig och din partner ska få lämna spermaprov. Efter det ska du på Provera för att få en mens och efter det ska du ta hormonpreparatet Pergotime. Jag trodde att jag var beredd, men det var jag inte. Ett steg utanför mottagningen och jag sjönk ned på marken. Krossad av sorgen över att det var fel på mig, över att jag kände sån skam över att jag inte kunde bli gravid på naturlig väg.

Jag åt Provera, fick mens, åt Pergotime, gick på VUL, hade sex, fick ägglossning, hade sex, fick mens, blev förkrossad. Åt Pergotime igen, hade sex, fick ägglossning, hade sex, fick mens, blev förkrossad. Åt Pergotime, hade sex, fick ägglossning, hade sex, fick mens och blev förkrossad en tredje gång. Efter tredje gången sa gyn att vi skulle pausa i Pergotime behandlingen en månad. Vi gjorde det. Jag fick ägglossning ändå och vi hoppades såå på att det skulle ta sig, men icke. Mensen kom och efter uppehållet åt jag Pergotime för fjärde gången, fick ägglossning, men blev inte heller denna gång gravid.

Vi är nu framme i oktober 2015 och nästa steg var en spolning av äggledarna. Det gjorde ont och jag grät. I mitt huvud hade jag fått uppfattningen om att spolningen var för att hjälpa äggen på något sätt. Jag vet inte om jag hade slutat lyssna när gyn hade berättat varför, men när hon sa "Jag kommer inte igenom med vätskan på vänster sida" när jag låg där i gynstolen, så tittade jag på henne med frågande ögon och hoppades att jag hade hört fel. Men när hon fortsatte med "Jag skriver en remiss för operation" förstod jag att jag hört rätt. Min puls gick upp, tårarna brände i ögonen och allt jag ville var att skrika.

Nästa vecka är det dags för operationen. Med hjälp av titthålskirurgi ska de gå in i buken för att se hur allt ser ut kring livmoder, äggledare och äggstockar. De ska även göra ytterligare en spolning av äggledarna med kontrastvätska medan jag är sövd. Operationen skrämmer mig, men det som skrämmer mig mest är känslan av att de kommer hitta ytterligare fel på mig, förutom den redan konstaterade PCOS:en.

Psykiskt är jag totalt under isen. Jag mår så fruktansvärt dåligt av denna stora sorg som aldrig tycks få ett lyckligt slut. Så jag frågade om hjälp från kurator, men fick nej från mottagningen där vi är skrivna. "Det är endast de som blivit gravida som får komma till kuratorn" sa dem och för min del hade de lika gärna kunnat hugga mig i magen istället för att säga så.


Ja... det är här jag och min sambo står idag. Det är här vi står och stampar i väntan på vårt efterlängtade barn. Ett barn och en dröm som just i detta nu känns så smärtsamt långt borta.