Laparoskopi.

Då var operationen över. En operation jag bävat såå inför, som gjort mig arg, ledsen och rädd. Nu sitter jag i soffan och tar mig för magen. Smärtan är nästan olidlig, både i mage och axlar men jag är samtidigt glad. Operationen visade nämligen att allt ser fint ut. Äggstockar och livmoder är helt normala och äggledarna, varav den ena tycktes stängd på gynmottagningen visade sig ha lika bra passage som den andra. Alltså var det inget fel på någon av mina äggledare. Då kan man tänka att gynekologen på mottagningen där vi får hjälp gjort fel vid spolningen, men anledningen till att det kan vara svårt att spola äggledarna är att vid smärta drar musklerna ihop sig och då blir det nästintill omöjligt för vätskan att tränga igenom och jag hade ju väldigt ont när hon gjorde det. Nu var jag ju sövd och helt avslappnad, så därav kunde vätskan passera.

Det enda läkaren hittade under operationen var sammanväxningar mellan tarmarna och buken, men det är ingenting som påverkar fertiliteten. Däremot förklarar det mina extremt plågsamma krampanfall som kommer ungefär 1-2 gånger per år som ingen på akutmottagningarna kunnat förklara. Att jag lider av IBS har varit konstaterat sedan några år tillbaka, men sammanväxningar har ingen tidigare sagt någonting om, troligtvis för att det inte går att se på annat sätt än att gå in via buken och titta. Så nu när läkaren såg det rekommenderade hon mig att tänka på vad jag äter - minska på socker och snabba kolhydrater. Det ska tydligen minska risken för att mer sammanväxningar ska bildas.

Läkaren frågade också om mina sköldkörtelprover som togs för ca 1 år sedan. De visade då att jag hade förhöjt värde och hon ifrågasatte varför gynekologen på mottagningen inte gett mig Levaxin för det. Hon förklarade nämligen att om man har förhöjt värde, så är det som gott som omöjligt att bli gravid, vilket är någonting jag inte hade en aning om. Jag kunde dock inte svara på frågan om det har tagits nya prover som visat att jag i dagsläget har ett normalt värde, så läkaren skickade det som en förfrågan till gynekologmottagningen och skrev också att om jag har ett värde på över 2 så ska jag ha Levaxin. Innan hon gick sa hon att min mottagning kommer höra av sig till mig snarast för uppföljning. Jag kommer dock kontakta dem i mitten av nästa vecka, om jag inte hört något innan dess. Otålig som jag är.

Just nu känner jag en viss positiv energi, men jag vågar inte riktigt ta in den. Bara för att det är konstaterat att det inte är något synligt fel på mig, förutom PCOS så betyder inte det att jag kommer bli gravid på nolltid nu. Vi har ju ändå försökt i över 1 år. Tänk om det är de där jävla sköldkörtelhormonet som spökar, som har gjort det omöjligt att bli gravid - hur arg kommer jag inte att bli då på den mottagningen där vi går för att få hjälp!? Jag tror jag kommer börja skrika och svära, för om allt det vi genomlidit än så länge hade kunnat undvikas genom att äta Levaxin så är jag grymt besviken och arg på den mottagningen.

Julen och tomheten.

Det närmar sig alltmer julafton. En tid då saknaden efter att få vara tre infinner sig som en plågsam flis i foten. Jag vill också köpa klappar till en liten och öppna presenter som innehåller nallar och leksaker till den lilla från mor- och farföräldrar. Även detta år kommer jag och min sambo sakna någon. En någon som kanske aldrig blir, som vi kanske aldrig får se och dela våra liv med. Försöker tänka positivt, men det är svårt. Jag vill så gärna...

Barnavdelningen

Jag plågas när jag går genom lindex barnavdelning, men trots smärtan så dras jag dit för på något sätt känns det lite lättare om jag får gå där och låtsas att jag har barn eller snart kommer att få. Samtidigt bildas en klump i halsen när jag nästan går in i en mamma med stor mage. Med en liten bebis därinne. Jag ursäktar mig och fortsätter tittar på mjuka baby kläder med fina mönster och drömmer mig bort igen. Då avbryts jag av att ett butiksbiträde säger; "Vill du ha hjälp?" och plötsligt kastas jag tillbaka in i verkligheten ännu en gång. Den ofrivilliga barnlösa verkligheten och jag skakar på huvudet till svar innan jag skyndar ut ur butiken.

Just nu känns allt smärtsamt och tomt och jag plågas av skamkänslor kring att jag inte lyckas bli gravid..

Kommer det aldrig bli min tur?

Att vara ofrivilligt barnlös är tuffare än många tycks tro. "Det finns ju så många metoder idag" hör jag någon på jobbet säga när hon läser en artikel i tidningen om någon som fått barn efter 12 IVF. "Alla kan ju få barn idag nästan och ja menar, går det så kan man ju adoptera!" Jag vill slå henne i ansiktet. Hårt. Inte för att skada henne egentligen, utan för att hon nästa gång ska tänka sig för. Men jag tittar inte ens åt hennes håll, istället försöker jag tänka på annat, räkna skruvar i väggen eller tussar på golvet - allt för att inte dras med i smärtan och börja gråta.

Jag och min sambo skulle inte få adoptera pga att jag haft en trasslig uppväxt och pga det lidit av psykisk ohälsa. Så för oss är det alternativet helt uteslutet. Om vi inte får något barn med hjälp av sjukvården så återstår endast surrogatmödraskap och då det är olagligt i sverige får vi vända oss till Indien eller USA. Det är en osäker, lång och mycket dyr process, men jag gör vad som helst för att få ett barn. Så att säga "Alla kan ju få barn idag" är ett av de största hånen. Likaså att säga att man kan adoptera. Det är inte självklart att man får det. Det krävs att man är frisk på alla vis, har en stadig ekonomi etc.

Men det många inte tycks förstå, är att personer som går ofrivilligt barnlösa ständigt lider av en enorm sorg. Åtminstone gör jag och min sambo det. En sorg som överskuggar allt vi gör, som sakta men säkert äter upp oss båda inifrån. Tuggar på vår energi, vår önskan, vårt hopp och vår lust. Den tar allt större plats, ju längre tiden går och en vacker dag antar jag att vi kommer få nog. Jag hoppas ju dock att vi ska ha fått ett barn innan dess, men det finns inga garantier.

Första inlägget

Jag vill berätta om vår resa och samtidigt genom denna blogg finna andra som befinner sig i liknande situationer, för är det någonting jag märkt i kampen för att få ett barn så är det ensamheten. Den tärande, smärtande, tyngande ensamheten.

Jag ska dra vår resa hittills i korta drag så att ni får en bild av vad vi gått igenom.

2014 var året då vi vände oss till sjukvården för hjälp med att bli gravida. Jag visste att vi skulle behöva få hjälp eftersom en gynekolog en gång i tiden hasplade ur sig att jag hade PCOS och troligen skulle behöva hjälp för att bli gravid. Så en höstdag bokade jag en tid och domen kändes hård. Du har PCOS, vi ska ta prover på dig och din partner ska få lämna spermaprov. Efter det ska du på Provera för att få en mens och efter det ska du ta hormonpreparatet Pergotime. Jag trodde att jag var beredd, men det var jag inte. Ett steg utanför mottagningen och jag sjönk ned på marken. Krossad av sorgen över att det var fel på mig, över att jag kände sån skam över att jag inte kunde bli gravid på naturlig väg.

Jag åt Provera, fick mens, åt Pergotime, gick på VUL, hade sex, fick ägglossning, hade sex, fick mens, blev förkrossad. Åt Pergotime igen, hade sex, fick ägglossning, hade sex, fick mens, blev förkrossad. Åt Pergotime, hade sex, fick ägglossning, hade sex, fick mens och blev förkrossad en tredje gång. Efter tredje gången sa gyn att vi skulle pausa i Pergotime behandlingen en månad. Vi gjorde det. Jag fick ägglossning ändå och vi hoppades såå på att det skulle ta sig, men icke. Mensen kom och efter uppehållet åt jag Pergotime för fjärde gången, fick ägglossning, men blev inte heller denna gång gravid.

Vi är nu framme i oktober 2015 och nästa steg var en spolning av äggledarna. Det gjorde ont och jag grät. I mitt huvud hade jag fått uppfattningen om att spolningen var för att hjälpa äggen på något sätt. Jag vet inte om jag hade slutat lyssna när gyn hade berättat varför, men när hon sa "Jag kommer inte igenom med vätskan på vänster sida" när jag låg där i gynstolen, så tittade jag på henne med frågande ögon och hoppades att jag hade hört fel. Men när hon fortsatte med "Jag skriver en remiss för operation" förstod jag att jag hört rätt. Min puls gick upp, tårarna brände i ögonen och allt jag ville var att skrika.

Nästa vecka är det dags för operationen. Med hjälp av titthålskirurgi ska de gå in i buken för att se hur allt ser ut kring livmoder, äggledare och äggstockar. De ska även göra ytterligare en spolning av äggledarna med kontrastvätska medan jag är sövd. Operationen skrämmer mig, men det som skrämmer mig mest är känslan av att de kommer hitta ytterligare fel på mig, förutom den redan konstaterade PCOS:en.

Psykiskt är jag totalt under isen. Jag mår så fruktansvärt dåligt av denna stora sorg som aldrig tycks få ett lyckligt slut. Så jag frågade om hjälp från kurator, men fick nej från mottagningen där vi är skrivna. "Det är endast de som blivit gravida som får komma till kuratorn" sa dem och för min del hade de lika gärna kunnat hugga mig i magen istället för att säga så.


Ja... det är här jag och min sambo står idag. Det är här vi står och stampar i väntan på vårt efterlängtade barn. Ett barn och en dröm som just i detta nu känns så smärtsamt långt borta.