FET = minus

Jaha så var det över detta också. Jag är inne på mensdag 4 nu.. Vårt nästa äggplock kan bli först i februari då det var fullt på kliniken i januari. Så nu återstår väntan, väntan och väntan. Vi har bestämt oss för att försöka hemma under tiden med hjälp av Letrezol, men jag har inga stora förhoppningar inför det. Förhoppningarna inför nästa IVF är också som bortblåsta. Jag tror vi kommer förbli barnlösa. För alltid.....

Ruvar dag 2 FET

Då så. Längesedan jag skrev här nu.. Jag har ätit Pergotime för att få ÄL och sedan var det dags för FET i veckan. Så nu ruvar jag på en 5 dagars och håller tummar och tår även om jag redan tappat hoppet. Jag var så hoppfull dagarna innan och igår, men idag? Nej.. hoppet är bortblåst.

Barnlöshet måste vara en av de värsta tillstånden som går att hamna i...... det är så brutalt.

Borsta bort gruset och börja om.

Nej, första ET lyckades alltså inte och nu är mensen precis över. Det blir FET för oss i nästa cykel och jag hoppas givetvis på det. Just nu är jag i ingenmansland.

Ruvardag 13

Jag har inte testat något mer, känns inte som det behövs då jag är på det klara med att det inte tagit sig. Jag känner ingenting i min kropp överhuvudtaget. Bara tomhet. På fredag är min testdag och jag ska givetvis ta ett test eftersom kliniken kräver det. Efter det vill jag bara att mensen ska komma igång snarast!

Ruvardag 8 och negativt graviditetstest.

Jag har testdag först om en vecka, men då jag hela tiden haft på känn att det inte tagit sig så kunde jag inte låta bli att testa idag. Det var så negativt det kan bli, men jag känner mig inte besviken eftersom jag redan haft det på känn. Jag ska givetvis ta ett nytt test längre fram, men jag vet ju redan att det är kört. Nu vill jag bara att mensen kommer och att vi kan komma igång med behandling för återföring av vår lilla blastocyst som befinner sig i frysen.

Ruvardag 2

Nu var det längesedan jag skrev här. Det har varit så mycket sista veckorna att jag helt glömt! Vi har gjort äggplock där 4 ägg hittades och fick tillbaka ett igår medan det andra som klarade sig går till frysen om några dagar. Jag hoppas både på det lilla som nu befinner sig i min mage och på det som ännu är i labb.

Att det bara blev 4 ägg känns som en besvikelse, men samtidigt hade jag väntat mig det då dom gav mig så låg dos eftersom det fanns en stor risk för överstimulering. Men de 2 som blev kan ju faktiskt räcka!

Själva äggplocket var ingen höjdare för mig då läkaren bedövade riktigt dåligt, så när han väl stack genom väggen skrek jag i högan sky samtidigt som jag lyfte ur stolen. Barnmorskan gav mig lugnande och så fick jag lustgas, vilket gjorde det lite mer uthärdligt. När ingreppet var klart var jag så snurrig av lustgasen att barnmorskan och min man fick leda mig tillbaka till vårdrummet.

Jag hade inga förhoppningar alls vid denna första IVF. Jag räknade med att inget av de 4 äggen skulle klara sig. Jag såg negativt på allting, antagligen eftersom jag inte ville bli ledsen. Nu när jag sitter här som ruvare, känner jag mig hoppfull och rädd på samma gång. Jag vill ju såå gärna! Vill, vill, vill att detta ska vara IT!

Mina tankar snurrar iväg. Ena timman handlar dom om ett barn i min famn - i andra om förlossningen - i tredje om MA igen. Försöker ta en sak i taget, vara i nuet och låta mig själv hoppas, men det är inte så lätt.

Känner mig just i detta nu gravid som sjutton. Men inte fysiskt utan psykiskt! Vill äta hela tiden. Inte för att jag är hungrig, utan för att jag är rädd för att den lilla ska dö om jag inte gör det.....

Första IVF, sprutdag 1

Då så, mensen är kommen och första sprutdagen var idag! Nu har vi äntligen kommit igång, vilket känns skönt! Första VUL blir om knappt en vecka för att se hur blåsorna utvecklar sig. Det finns en stor risk för att jag blir överstimulerad i och med att jag har PCOS. Händer det så blir det totalfrys, vilket jag givetvis inte vill. Men, men jag håller tummarna för mig själv.

I väntans tider. Mensen, vart är du?

Just nu väntar vi på mens och troligtvis kommer den till helgen alt i början av nästa vecka. När den kommit så ska jag börja med injektioner inför korta protokollet.

Jag känner mig tom inför hela proceduren.. vet inte vad jag ska tänka eller känna, för jag vågar inte tro mer. Är så rädd för att det inte ska funka, att vi aldrig ska få bli föräldrar.

MA och enorm sorg.

Graviditeten slutade tvärt för oss. Jag fick kraftiga magsmärtor och två dagar senare kom lite små blödningar som en timme efter en koll på gynakuten där ett MA konstateras, övergick i kraftiga blödningar med olidlig smärta. Embryot var dött sen vecka 5 och graviditeten var i vecka 9. Sorgen går inte att beskriva.. Nu väntar en missfallsutredning.

Vecka 8 (7+0)

Ja då har jag alltså gått in i vecka 8 enligt gravid appen som jag använder. Jag har alltså varit gravid i hela två månader, vilket känns helt galet!

Tidigare i veckan fick jag en känsla av att någonting inte stod rätt till. Alla tankar på att jag var gravid försvann och jag kände mig plötsligt väldigt tom. Symtomen är kvar - jag har ont i brösten, är trött och har torra slemhinnor, men i övrigt kände jag ingen molande värk alls. Igår kom molvärken tillbaka och idag har jag ont i ljumskarna.

Jag är så himla rädd för MA, men som barnmorskan sa till mig så måste jag försöka njuta av att jag är gravid. Jag kommer dock inte kunna det fören jag ser det lilla hjärtat slå nästa vecka.

Barnmorskan

Idag var vi hos barnmorskan. Det är tidigt, men beror på att den klinik vi gått på för att få hjälp också har barnmorskor så det var naturligt att få komma nästan direkt när jag ringde och berättade om graviditeten. Så vi träffade henne idag, en äldre dam med gulligt leende. Men som jag grät! All rädsla bara bubblade ur mig och hon la huvudet på sned och sa att det är mycket hormoner i omlopp nu.. vet itne om jag blev något lugnare av den kommentaren. Men jag kände mig något lugnare när vi gick därifrån iallafall för inget av det som jag känt i magen var enligt henne tecken på MF.

Om tre veckor är det dags för VUL och jag vill att tiden bara ska springa iväg!

Fortfarande gravid.

Ja, som rubriken lyder så är jag fortfarande gravid, ingen blödning än så länge. Pju! Enligt en förlossningskalkylator är jag i vecka 5, medan en annan säger vecka 6. Själv håller jag bara tummarna för att den lilla ärtan ska överleva. Jag hoppas såå.

Gravid!

Idag är det CD 33 och för två dagar sedan visade sig ett svagt sträck på gravtestet, men jag vågade inte lita på det så jag testade igår igen - samma resultat. Idag tog jag ett digitalt test som visade "Gravid 1-2". Jag känner massa blandade känslor, men de känslor som slåss mest är rädslan och glädjen. Jag är superglad och superrädd samtidigt. Åh vi ska få barn! Åh nej, tänk om det blir missfall igen!

Detta är vår tredje graviditet och kanske är det tredje gången gillt. Förhoppningen är ju givetvis att vi får en knodd i februari 2017. Ja, jag förstår hur galet långt fram den tanken hoppar! Jag vill, men vågar inte tro på det.. Jag är såå rädd för ytterligare ett missfall och smärtan som sedan följer. Allt vi kan göra nu är att hålla tummarna för att vi tar oss igenom första fasen och att missfallsrisken därmed minskar.. Jag hoppas såå.

Dag 16

Då var vi på CD 16 idag och ett VUL gjordes i torsdags, vilket lite otydligt visade två äggblåsor på 13-14 mm styck. Jag hade velat göra ytterligare ett VUL under denna vecka, men det tyckte inte gyn.. så nu har jag testat med stickor sen i fredags och ännu inget utslag. Förra omgången kom utslaget på CD 19, men den gången var det enbart en äggblåsa som var 17 mm stor vid VUL dag 12.. Så troligtvis dröjer det några dagar, kanske till och med en vecka till innan det är dags för ägglossning här.. Men vi kör det schemalagda sexet varannan dag och hoppas på det bästa.

Har jag en atoimmun sjukdom?

Någonting har varit fel i min kropp senaste månaden. Jag trodde från början att det berodde på att jag är utmattad och nedstämd pga hela den här barnlöshetskarusellen. Men så svimmade jag på jobbet för snart tre veckor sedan och fördes med ambulans därifrån. Man hittade ingenting på proverna, men mitt blodtryck vad väldigt lågt. Efter det har blodtrycksfallen avlöst varandra och jag har känt mig alltmer matt och orkeslös och har även tappat tre kilo i vikt. Efter kontroller på VC har jag nu fått remiss till CT-skalle och ytterligare blodprover skall tas då man misstänker låg Kortisol halt. Jag har nu blivit tillsagd att ta det lugnt och inte utsätta kroppen för stress eller fysisk aktivitet i väntan på de nya provsvaren som kommer om ca två veckor. Problemet är att mitt jobb innebär både stress och fysisk ansträngning och dessutom är vi mitt uppe i "göra barn" processen då det börjar närma sig ÄL.

Det känns så typiskt att när jag väl trodde vi hade alla svaren så dyker ytterligare ett problem upp.

Letrezol 4:e omgången.

Ja då var vi igång igen! I morse (cd 7) tog jag de sista två tabletterna med Letrozol denna cykeln och nu hoppas jag att en äggblåsa hinner växa till sig tills jag ska på VUL i slutet av veckan som kommer. Jag hoppas så in i vassen att detta ska gå vägen denna gång! Jag orkar verkligen inte ytterligare ett negativt resultat... Kan det inte bara få bli vår tur nu!?

Missfall, börja om och surrogatmödraskap.

Det var ett tag sedan jag skrev här nu och det beror på att jag inte orkat skriva. Jag hade svårt att vänta förra omgången och tog därför ett gravtest 5 dagar tidigare än gyn sagt. Det var negativt och jag var på cd 43 så det kändes helt omöjligt att jag var gravid. Därför började jag med Provera samma dag som det visade negativt, eftersom jag ville snabba på processen och slippa vänta på mensen.

På testdagen tog jag ett gravtest då sambon ville det. Gravid 1-2 veckor stod det och jag sjönk till marken, visste inte vad jag skulle känna och vågade inte lita på testet eftersom jag åt Provera. Ringde gyn som sa grattis och själv förstod jag ingenting.

Två dagar senare var det över. Den kraftigaste blödningen jag varit med om kom och jag förstod direkt; Missfall. Jag var utom mig av sorg och ilska, ifrågasatte mitt handlande och la all skuld på mig själv. Trots det påbörjade vi nästa omgång, så jag tog Letrozolen som jag skulle, en äggblåsa på 17 mm visade sig på CD 11 och som vi hoppades! Men nej, mensen kom.

Nu kör vi fjärde och sista omgången med Letrozol och hoppas att det vill sig nu, annars blir detta troligtvis slutet på försök med hjälp av Letrozol. Jag har tänkt mycket kring stundande IVF som blir tidigast till hösten och känner mig så otroligt rädd. Jag undrar hur länge jag orkar? Hur länge vi orkar? Hur länge vårt förhållande orkar.. Antagligen kommer vi kämpa och försöka tills alla resurser och möjligheter är uttömda eftersom vi så gärna vill ha barn. Men jag och min sambo skiljer oss åt i våra förhoppningar. Jag har redan innan vi försökte skaffa barn sagt att jag inte tror det kommer gå på naturlig väg, medan sambon alltid sagt att det kommer att gå. Han har fortsatt säga så genom hela denna process, medan jag hela tiden tänkt och känt att det kommer sluta med att vi står utan barn. Nu har jag kommit till den punkt då jag tänker på vägen efter tre misslyckade IVF försök (det må låta negativt) och då vet jag precis hur jag vill gå vidare - Jag vill använda mig av en surrogatmamma.

PCOS är ju underbart...

Jaha, så har verkligheten gett mig en käftsmäll igen. Jag fick en känsla av att jag skulle ÄL testa flera dagar i rad, det var bara ett infall, en känsla av att det skulle ge mig något och vad händer? Jag testar positivt på cd 20, 23, 24, 26, 29 och 32. Det betyder att jag inte kan lite på ÄL tester.... totalt nerslagen av sanningen - jag kanske inte haft en enda ÄL under denna långa tid som vi kämpat! Tog kontakt med gyn igår och jag ska vänta 2 veckor till innan jag tar ett gravtest. Om det är negativt och jag inte fått mens ska jag ta Provera och sedan börja med Letrezol igen och komma på täta kontroller med VUL.. Känns inte som någon större ide att hoppas på att gravtestet ska vara positivt..

Letrozol

Då har jag börjat med Letrozol och fått Levaxin utskrivet.. inte en dag förtidigt med Levaxin, snarare flera månader försent!

Barnlösheten känns oändlig och jag känner bara sorg när jag tänker på det. Försöker hela tiden stänga av för jag orkar inte. Men nästa vecka får jag slå på mitt intresse igen för då ska jag på VUL för att se om äggblåsorna vuxit. Tills dess ligger jag lågt. Denna gång orkar jag inte hoppas.

Slitningar

Jag upplever att det blir alltmer slitsamt för vår relation att vi aldrig lyckas bli gravida. Vi kastas mellan hopp & förtvivlan hela tiden och frustrationen och sorgen över vår situation går ut över varandra. Han har svårt att sätta ord på sina känslor. Jag har svårt att hålla tillbaka mina. Det gör att allt svämmar över ibland och då slutar det med att vi hamnar i bråk med varandra, blir arga fast det egentligen är den förbannade oturen och naturen vi är arga på! Det är inte vårt fel att det inte vill ta sig, men det är samtidigt bara varandra vi kan skrika och vara arga på. Vi kan inte skrika på oturen och naturen, för vi får ingen annan respons än misslyckande efter misslyckande. Hånfulla leende gubbar på ÄL testen och sedan hånfulla ringar på grav-testen. Det är så tungt just nu.

Remiss för IVF

ÄL kom på cd 23 och givetvis hade vi inte möjlighet att ligga just kring den dagen.. Så typiskt! Men ÄL kom iallafall och förhoppningen är att den kommer även nästa månad. Någon förhoppning om att det tagit sig, har jag inte. Jag har gett upp tanken på en naturlig graviditet.

Vi var på samtal på kliniken där vi går. Samtal om IVF. Ett viktigt samtal. Men allt är en enda gröt i mitt huvud. Remiss skickas idag. Första samtalet bokas. Ingen utredning för den är redan gjord här. Men väntetid som är allt mellan någon månad till flera månader. Nässpray, sprutor och förstorade äggstockar. Ultraljud en eller flera gånger. Utplock, borta från jobbet. Hål i slidväggen. Morfin. Smärta. Spermier i en burk. Befruktning i labb. Insättning. Borta från jobbet. Frysning. Poängsystem. Prover. Lycka till.

Just nu är jag tom. Jag har gråtit så mycket över vår barnlöshet och varit så rädd för IVF, men just nu har jag inga känslor alls. Det är som om jag är känslomässigt död inombords. Jag hittar inte en enda känsla. På ett sätt är det skönt, på ett annat är det obehagligt och jag börjar ifrågasätta mig själv; Vill jag ha barn? Genomgår jag detta för att jag vill? Är det värt det? Är det någon ide att jag hoppas?

Vi fick båda lämna blodprover innan vi gick. De måste ha svart på vitt att ingen av oss har HIV, Syfilis osv, innan de påbörjar IVF och återigen togs prover på min sköldkörtel. Nu väntar jag bara på samtalet som säger att jag har för låg nivå på sköldkörtelhormonet och att jag behöver Levaxin för det. Jag väntar också på samtalet som säger att min sambo har HIV och samtalet som säger att vi blir vräkta och samtalet från chefen som vill säga upp mig och samtalet från polisen som berättar att en nära anhörig har gått bort. År 2016 har börjat dåligt och i mina tankar surrar just nu bara katastrofer, så varför inte ta allt hemskt som kan ske under livet, på en och samma gång? Under ett och samma år?

Ägglossningsstickorna som aldrig ger tummen upp.

Jag har kissat på en sticka om dagen sen över en vecka tillbaka. Jag har gjort det i väntan på ÄL som skulle skett nu i helgen, men som enligt stickorna aldrig skedde. Jag var ju så säker på att det skulle bli av, men det verkar helt avstannat. Min sambo säger ändå att han känner rent fysiskt i mig att jag har eller är på väg att få ÄL, men stickorna säger nej och nu har jag börjat släppa tanken på att det blir någon ÄL denna månad. Istället siktar jag in mig på dagen för första IVF mötet som sker snart. Men i hemlighet drömmer jag om att vi ska komma dit, att de ska göra ultraljudsundersökningen och säga "Vet ni, jag tror inte ni behöver genomgå IVF. Ni är med största sannolikhet gravida!". Trots att jag vet att det inte kommer ske, så drömmer och hoppas jag ändå på det.... känner mig himla löjlig.

Vad ska jag ta mig till?

Idag har jag varit såå fruktansvärt ledsen och nedstämd. Det är mycket som gått emot mig i mitt liv och faktumet att vi inte kan få barn på egenhand gör ont. Riktigt, jävla skitont! Jag önskar givetvis, som alla ofrivilligt barnlösa att det hade funkat, att jag också hade kunnat bli mamma genom att ha sex hemma och sedan pinka på en sticka som skrek "gravid". Jag har gett upp den tanken nu, för jag inser att det aldrig kommer ske. Aldrig. Istället plågas jag varje dag av hopplöshetskänslorna, skammen, skulden och sorgen. Nu har jag nått till den punkt då jag känner mig alldeles matt. Jag har snart ingenting kvar att ge för jag har gett allt under så lång tid nu att all min energi snart är uttömd.

Det blir heller inte bättre av att jag inte har en tillsvidaretjänst att luta mig tillbaka på. Jag har ett vikariat, vilket innebär att om/när jag skulle bli gravid, så kommer jag inte att få förlängt vik och då står jag där utan inkomst pga att min högsta önskan har gått i uppfyllelse. Så förbannat paradoxalt!! Jag känner samtidigt en enorm press att prestera på jobbet och hålla ihop mig och min sorg för att inte bryta ihop totalt - för sjukskriven kan jag ju inte bli eftersom det skulle innebära att jag inte får förlängt vik. Jag har också en press på mig om att ta mig igenom IVF utan att behöva vara hemma och att det sedan ska resultera i en graviditet för att jag inte ska bryta ihop totalt och bli sjukskriven pga depression. Hur jag än vrider och vänder på allt så hittar jag ingen väg ut. Jag finner ingenting som kan göra att pressen och stressen jag känner, lättar. Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Första mötet inför IVF.

Den 1 februari ska vi dit, jag och sambon. Då ska vi få all info om IVF. Jag vet inte när det kan dra igång efter det, men förhoppningen är ju att vi ska kunna starta ganska omgående för jag orkar inte vänta längre..

Jag vill påbörja IVF nu!

En ägglossning har varit, hoppet tändes och sedan släcktes det igen. Jag hann göra två graviditetstest innan jag bittert tvingades inse att mensen var på väg. Det gör ont inombords och nu vill jag inte försöka på det sättet mer. Jag ringde den mottagning som vi får hjälp ifrån och bokade in ett telefonsamtal med vår gynekolog idag, för nu vill jag påbörja IVF. Jag vill inte vänta två månader till. Jag vill börja nu! Det kommer ändå inte ta sig om vi försöker på egen hand i två månader till. Jag vet det eftersom vi försökt så länge nu och någonting gör att det inte vill fästa trots att vi har sex innan, under och efter ÄL. Någonting gör att det inte blir och jag orkar inte med besvikelsen och sorgen vid varje misslyckat försök längre. Jag orkar inte lägga skulden på mig själv mer. Nej, nu vill ha mer hjälp och därmed IVF.