Idag har jag varit såå fruktansvärt ledsen och nedstämd. Det är mycket som gått emot mig i mitt liv och faktumet att vi inte kan få barn på egenhand gör ont. Riktigt, jävla skitont! Jag önskar givetvis, som alla ofrivilligt barnlösa att det hade funkat, att jag också hade kunnat bli mamma genom att ha sex hemma och sedan pinka på en sticka som skrek "gravid". Jag har gett upp den tanken nu, för jag inser att det aldrig kommer ske. Aldrig. Istället plågas jag varje dag av hopplöshetskänslorna, skammen, skulden och sorgen. Nu har jag nått till den punkt då jag känner mig alldeles matt. Jag har snart ingenting kvar att ge för jag har gett allt under så lång tid nu att all min energi snart är uttömd.
Det blir heller inte bättre av att jag inte har en tillsvidaretjänst att luta mig tillbaka på. Jag har ett vikariat, vilket innebär att om/när jag skulle bli gravid, så kommer jag inte att få förlängt vik och då står jag där utan inkomst pga att min högsta önskan har gått i uppfyllelse. Så förbannat paradoxalt!! Jag känner samtidigt en enorm press att prestera på jobbet och hålla ihop mig och min sorg för att inte bryta ihop totalt - för sjukskriven kan jag ju inte bli eftersom det skulle innebära att jag inte får förlängt vik. Jag har också en press på mig om att ta mig igenom IVF utan att behöva vara hemma och att det sedan ska resultera i en graviditet för att jag inte ska bryta ihop totalt och bli sjukskriven pga depression. Hur jag än vrider och vänder på allt så hittar jag ingen väg ut. Jag finner ingenting som kan göra att pressen och stressen jag känner, lättar. Jag vet inte vad jag ska ta mig till..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar