Sen 2014 har vi kämpat för att bilda familj, men inte lyckats. Jag har PCOS och helt utebliven ägglossning, så graviditet på naturlig väg är så gott som helt utesluten.. Detta är vår smärtsamma resa mellan hopp och förtvivlan, för att en dag få bli tre.
måndag 25 januari 2016
Ägglossningsstickorna som aldrig ger tummen upp.
Jag har kissat på en sticka om dagen sen över en vecka tillbaka. Jag har gjort det i väntan på ÄL som skulle skett nu i helgen, men som enligt stickorna aldrig skedde. Jag var ju så säker på att det skulle bli av, men det verkar helt avstannat. Min sambo säger ändå att han känner rent fysiskt i mig att jag har eller är på väg att få ÄL, men stickorna säger nej och nu har jag börjat släppa tanken på att det blir någon ÄL denna månad. Istället siktar jag in mig på dagen för första IVF mötet som sker snart. Men i hemlighet drömmer jag om att vi ska komma dit, att de ska göra ultraljudsundersökningen och säga "Vet ni, jag tror inte ni behöver genomgå IVF. Ni är med största sannolikhet gravida!". Trots att jag vet att det inte kommer ske, så drömmer och hoppas jag ändå på det.... känner mig himla löjlig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar