Jag vill berätta om vår resa och samtidigt genom denna blogg finna andra som befinner sig i liknande situationer, för är det någonting jag märkt i kampen för att få ett barn så är det ensamheten. Den tärande, smärtande, tyngande ensamheten.
Jag ska dra vår resa hittills i korta drag så att ni får en bild av vad vi gått igenom.
2014 var året då vi vände oss till sjukvården för hjälp med att bli gravida. Jag visste att vi skulle behöva få hjälp eftersom en gynekolog en gång i tiden hasplade ur sig att jag hade PCOS och troligen skulle behöva hjälp för att bli gravid. Så en höstdag bokade jag en tid och domen kändes hård. Du har PCOS, vi ska ta prover på dig och din partner ska få lämna spermaprov. Efter det ska du på Provera för att få en mens och efter det ska du ta hormonpreparatet Pergotime. Jag trodde att jag var beredd, men det var jag inte. Ett steg utanför mottagningen och jag sjönk ned på marken. Krossad av sorgen över att det var fel på mig, över att jag kände sån skam över att jag inte kunde bli gravid på naturlig väg.
Jag åt Provera, fick mens, åt Pergotime, gick på VUL, hade sex, fick ägglossning, hade sex, fick mens, blev förkrossad. Åt Pergotime igen, hade sex, fick ägglossning, hade sex, fick mens, blev förkrossad. Åt Pergotime, hade sex, fick ägglossning, hade sex, fick mens och blev förkrossad en tredje gång. Efter tredje gången sa gyn att vi skulle pausa i Pergotime behandlingen en månad. Vi gjorde det. Jag fick ägglossning ändå och vi hoppades såå på att det skulle ta sig, men icke. Mensen kom och efter uppehållet åt jag Pergotime för fjärde gången, fick ägglossning, men blev inte heller denna gång gravid.
Vi är nu framme i oktober 2015 och nästa steg var en spolning av äggledarna. Det gjorde ont och jag grät. I mitt huvud hade jag fått uppfattningen om att spolningen var för att hjälpa äggen på något sätt. Jag vet inte om jag hade slutat lyssna när gyn hade berättat varför, men när hon sa "Jag kommer inte igenom med vätskan på vänster sida" när jag låg där i gynstolen, så tittade jag på henne med frågande ögon och hoppades att jag hade hört fel. Men när hon fortsatte med "Jag skriver en remiss för operation" förstod jag att jag hört rätt. Min puls gick upp, tårarna brände i ögonen och allt jag ville var att skrika.
Nästa vecka är det dags för operationen. Med hjälp av titthålskirurgi ska de gå in i buken för att se hur allt ser ut kring livmoder, äggledare och äggstockar. De ska även göra ytterligare en spolning av äggledarna med kontrastvätska medan jag är sövd. Operationen skrämmer mig, men det som skrämmer mig mest är känslan av att de kommer hitta ytterligare fel på mig, förutom den redan konstaterade PCOS:en.
Psykiskt är jag totalt under isen. Jag mår så fruktansvärt dåligt av denna stora sorg som aldrig tycks få ett lyckligt slut. Så jag frågade om hjälp från kurator, men fick nej från mottagningen där vi är skrivna. "Det är endast de som blivit gravida som får komma till kuratorn" sa dem och för min del hade de lika gärna kunnat hugga mig i magen istället för att säga så.
Ja... det är här jag och min sambo står idag. Det är här vi står och stampar i väntan på vårt efterlängtade barn. Ett barn och en dröm som just i detta nu känns så smärtsamt långt borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar