Att vara ofrivilligt barnlös är tuffare än många tycks tro. "Det finns ju så många metoder idag" hör jag någon på jobbet säga när hon läser en artikel i tidningen om någon som fått barn efter 12 IVF. "Alla kan ju få barn idag nästan och ja menar, går det så kan man ju adoptera!" Jag vill slå henne i ansiktet. Hårt. Inte för att skada henne egentligen, utan för att hon nästa gång ska tänka sig för. Men jag tittar inte ens åt hennes håll, istället försöker jag tänka på annat, räkna skruvar i väggen eller tussar på golvet - allt för att inte dras med i smärtan och börja gråta.
Jag och min sambo skulle inte få adoptera pga att jag haft en trasslig uppväxt och pga det lidit av psykisk ohälsa. Så för oss är det alternativet helt uteslutet. Om vi inte får något barn med hjälp av sjukvården så återstår endast surrogatmödraskap och då det är olagligt i sverige får vi vända oss till Indien eller USA. Det är en osäker, lång och mycket dyr process, men jag gör vad som helst för att få ett barn. Så att säga "Alla kan ju få barn idag" är ett av de största hånen. Likaså att säga att man kan adoptera. Det är inte självklart att man får det. Det krävs att man är frisk på alla vis, har en stadig ekonomi etc.
Men det många inte tycks förstå, är att personer som går ofrivilligt barnlösa ständigt lider av en enorm sorg. Åtminstone gör jag och min sambo det. En sorg som överskuggar allt vi gör, som sakta men säkert äter upp oss båda inifrån. Tuggar på vår energi, vår önskan, vårt hopp och vår lust. Den tar allt större plats, ju längre tiden går och en vacker dag antar jag att vi kommer få nog. Jag hoppas ju dock att vi ska ha fått ett barn innan dess, men det finns inga garantier.
Känner igen mig mycket i detta inlägg. Jag och min sambo kommer troligen inte heller få adoptera (om vi skulle vilja). Dels har jag en sjukdom (vet inte om den är hinder för att adoptera eller inte), sen har min sambo ingen avslutad gymnasieutbildning vilka de flesta länder kräver. Och jag blir så arg varje gång någon säger "det ordnar sig" eller "ni kan ju alltid adoptera" -för de vet faktiskt inte ett skit. Om jag själv inte vet om jag kommer få barn eller inte hur kan de då veta det? Och som du skriver, alla kan inte adoptera. Extra arg blir jag när folk som själva befunnit sig i barnlösheten säger att "alla kommer få bli mamma" (vilket jag faktiskt sett ett par stycken skriva) -de om någon måste väll veta vilken ovisshet, sorg och smärta vi barnlösa lever i.
SvaraRaderaKram